Svenska Dagbladet

Onsdagen den 9 januari 1985

 

Serien om Krishnamurti avslutas idag med ett reportage från en av hans skolor, Brockwood Park i England. Här undervisas, läses läxor och avläggs prov - som i vanliga skolor. Ändå är målsättningen i första hand en annan, nämligen att skapa en antiauktoritär människa. 

 

"Vi undervisar med det vi är"

 

Att vara antiauktoritär innebär inte att vara normlös. Tvärtom. Det innebär respekt, gemensamt ansvar och självständighet. Och allt det skall komma från eleverna själva - utan tvång.

 

Dorothy Simmons är Brockwood Parks stridbara och färgstarka rektor. En gång i tiden var hon konstnär – skulptris - och hennes lilla rum är fyllt av fantasieggande bilder och former. I många år hade hon nästan hela skolan i sin hand, men den självpåtagna pressen tog ut sitt pris - hon fick en hjärtinfarkt. 

– Det var bra, säger hon. Det här är en skola för alla - inte minst för mig. Och så citerar hon sakta och med eftertryck: "Vi lär ut med det vi vet - men vi undervisar med det vi är." 

 

Hela skolan är byggd på ett antiauktoritärt tänkande, vad händer med de elever som kommer från den auktoritära världen och plötsligen befinner sig här - tappar de helt kontrollen?

- Nej - att vara antiauktoritär innebär inte att vara normlös. Tvärtom. Vi kräver oerhört mycket: respekt för alla - för åsikter, för behov och sätt att vara. Vi kräver gemensamt ansvar och självständighet. Och dessutom förväntar vi oss att allt detta skall komma från eleverna själva - utan tvång. De skall disciplinera sig - inte bli disciplinerade.

 

"Bestämma själva" 

15-åriga Novia från Filippinerna berättade om sitt möte med skolan: "Först när jag kom såg jag bara friheten - jag gjorde vad jag ville och var lycklig. Efter en tid kom otillfredsställelsen. Kravlösheten gjorde mig passiv. Det verkade inte spela någon roll om jag läste läxor eller inte - ingen skällde på mig, ingen blev arg. Jag tänkte sluta - men så en dag efter nästan ett år i Brockwood Park förstod jag: det är bara jag som kan bestämma över mitt eget liv. Och vet jag bara vad jag vill är alla här beredda att hjälpa och stödja mig - men tvinga mig kommer de aldrig att göra." 

 

Är det här en vanlig beskrivning av en elevs möte med skolan?

- Ja och nej. Det Novia berättar är nästan för bra - det är vårt ideal, vår dröm. Många av de som kommer hit är mänskligt sett döda på grund av brist på verklig undervisning. För dem är skolan en chock - och det är inte alla som orkar förändras. Men med tiden får de flesta av våra elever - och lärare - en känslighet som inrymmer respekt och kärlek både för sig själva och andra.

 

 "Att låta bli"

Några av de elever jag talat med har kallat det: att ha örat mot marken.

- Ja det är inte så dumt uttryckt. Men för att det här skall fungera måste personalen hålla tillbaka och ha tålamodet att låta eleverna finna sina egna svar. De måste också kunna låta bli att falla in i de roller som eleverna vill ge dem: polisen, modern och den förföriska rollen som hjälte. Det krävs mycket för att se och acceptera mänskligt växande. 

 

Leder självständigheten aldrig till kaos?

 – Här gillar vi revolutionärer - men tycker illa om rebeller. En rebell går aldrig tillräckligt långt. De är bara missnöjda, men inte ett dugg kreativa. En revolutionär har ofta något nytt att komma med. 

– Vårt mål är inte att skolan skall se likadan ut från år till år - när vi alla utvecklas ändras systemet. För egentligen är ingenting i livet statiskt - så varför skulle vi vara det. 

Ann Lundström

 

"Trots att ungdomarna på Brockwood Park kommer från så många olika kulturer och är i olika åldrar har vi ingen gängbildning här. Inga fnissande kotterier och djupfrysta hackkycklingar. Vänskapen innefattar alla." 

Foto: DAVID CAULKIN 

 

Trädgårdsmästaren lär ut latin

 

Förstår du det Krishnamurti säger om "the Observer is the Observed" ; "den som ser är detsamma som det sedda"? Loic tittar på mig med road min och kontrar snabbt:

– Gör du?

– Jag är inte säker.

– Där ser du, du har bara lyssnat - inte förstått. 

Loic är 17 år och kommer från Frankrike. Han går på en av Krishnamurtis skolor - Brockwood Park i England. I en fantastiskt slottsliknande byggnad lever och studerar 61 elever från 22 länder. Runt de vackra husen breder det engelska landskapet ut sig med välskötta gräsmattor, stora träd, böljande kullar, bördiga trädgårdsland, rosor och åter rosor. Krishnamurti har valt platsen med omsorg. Han är övertygad om att människor utvecklas bäst i vackra omgivningar. På många sätt liknar Brockwood Park en "vanlig" skola. Ungdomarna, som är mellan 14 och 25 år, läser högskoleförberedande kurser, motsvarande vårt gymnasium. Man har lektioner, som i andra skolor, hemläxor som i andra skolor och tentamen. Skillnaderna ligger på annat plan. Målet är inte att i första hand lära ut faktakunskaper - utan att få eleverna att undersöka vad det är att vara människa. Att ta reda på vem de själva är och hur de påverkar världen. 

 

Delat ansvar 

Hur går det då till? På det yttre planet genom samarbete och gemensamt ansvar. Hela det praktiska arbetet sköts av alla - elever och personal tillsammans. Här finns inga städare som bara dammar, ingen kökspersonal som bara lagar mat. Tvärtom är det lika vanligt att trädgårdsmästaren undervisar i latin som att rektorn tvättar. Alla elever - oavsett ålder - deltar i alla sysslor och har stort ansvar för både undervisning och planering. På ett mer djupgående sätt förmedlas skolans intentioner genom de 100 människornas sätt att behandla varandra. "Varje möte mellan människor är en källa till kunskap om dig själv och andra, säger Krishnamurti. Det är i relation till en annan människa som du kan se vem du är. Dina medmänniskor är din spegel." 

 

Som andra 

   Vi är ett mikrokosmos av världen, säger Sandhya Dass som är biologilärare och för dagen diskare. Vi har behov att hävda oss, att lyda och straffa, som alla andra människor. Skillnaden är att vi inte tror att det måste vara så. 

 

   Har ni mindre motsättningar här än på andra ställen?

 

   Nej det tror jag inte - men vi hanterar dem på ett annat sätt. Vi tar konflikter på allvar, försöker undersöka vad de består av - vad i oss det är som är i konflikt med varandra. Yngre elever på Brockwood Park kan med humor och distans berätta om de kunskaper som Krishnamurti och personalen försöker förmedla till dem: "Vissa dagar känner jag mig verkligen fri från föreställningar. Jag tror att jag äntligen kan se världen som den är... ända tills jag kommer in i klassrummet och genast börjar reta mig på mina kamraters egenheter."

 

   Äldre elever talar med allvar om vad skolan givit dem: "När jag är hemma på loven ser jag tydligt hur människor håller på. Hur de träter om småsaker. Hur de spelar ut gamla oförrätter på varandra. Hur mycket tid de ägnar åt att motarbeta sig själva och andra. Då känner jag att jag inte längre behöver - vilken befrielse."

 

   Eller som en indisk elev säger. "Det är svårt att säga - men allting i livet har blivit viktigt. Allt jag ser, allt som händer har betydelse."

 

   I det stora sällskapsrummet brinner en stor brasa. Väggarna är klädda med ekpanel och genom de stora fönstren ser man ut över den regniga parken. Överallt i soffor, på stolar och på golvet sitter elever och lärare. I ett hörn spelar man kort, någon läser läxor, andra diskuterar filosofi. Närmast brasan sitter en flicka i tonåren djupt försjunken i tankar. Hela rummet andas tillåtelse att vara som man är: skratta om du behöver, gråt om det är närmast, sitt ensam bland många eller umgås. Vad finns bakom? I kafferummet utanför träffar jag Gary Primrose. Han är trädgårdsmästare och lärare i ett av de tre specialämnena som bara finns här på Brockwood Park: "En mänsklighet", "En jord" och "Moderna idéer".

 

   I "En mänsklighet" går man igenom alla de idéer som människor haft om sin möjlighet att utvecklas - och vad det har lett till. I "En jord'' talar man om människans förhållande till omgivningen och i "Moderna idéer" studerar man vad som hände inom vetenskap och filosofi under de produktiva åren 1880-1920.

 

   Vi går igenom under vilka förhållanden olika tankegångar varit livskraftiga, hur de använts och vad som blivit resultatet. Sedan försöker vi hitta föreställningarna bakom dessa idéer, bakom dagens forskning, kultur och massmedia. Var kommer åsikterna ifrån, vad finns det för belägg och vad står de egentligen för. De elever som gått specialkurserna behandlar övriga ämnen på ett helt nytt sätt. De ifrågasätter mer, kräver bakgrund och vidsynthet. De utmanar både skola, lärare och ämnet.

 

        Brockwood Park är inte bara en skola för eleverna - den utbildar också oss lärare, säger Gary Primrose. Att vara här är en uppmaning att bli vuxen - även för oss vuxna.

 

Ann Lundström 

 

 

Didde Steenberg kommer från Danmark och USA, Loic Lopez från Frankrike. Poängen med att leva tillsammans med människor från många länder är att man snart upptäcker att skillnader inte finns, menar de. 

 

Christina West är trädgårdsmästare och lärare i latin. "Det finns ingen motsättning mellan mina olika roller. Allting hänger samman." 

 

”Det går att leva utan konflikter”

 

"Sanningen kan inte organiseras. Därför vill jag inte ha några medföljare, några elever eller några apostlar". Det sade Krishnamurti redan 1929, när han bröt med teosoferna. Ändå startar han skolor i England USA, Kanada, Indien. Varför?

 "I alla de skolor som finns lär barn sig bara att återskapa den värld som vi lever i idag. Konflikterna, motsättningarna, konkurrensen, allt detta vansinne som vårt samhälle är byggt på. Om jag hade några barn skulle jag vilja att de lärde sig något annat - det jag kallar för verklig kärlek, verklig medvetenhet och intelligens. Därför startade jag den här skolan."

 

"om de här hundra människorna på Brockwood Park kan leva helt utan konflikter vore det ett underverk. Inte bara för dem utan för hela världen. För om vi kan leva med konflikter - varför skulle vi inte kunna leva utan dem."

 

Åter Till Krishnamurti Center

(klicka på logo)