Svenska Dagbladet

Måndagen den 7 januari 1985

 

I en vacker herrgårdsbyggnad i södra England träffar Ann Lagerström Krishnamurti. Den långa intervjun börjar med en diskussion om hjärnan och den moderna hjärnforskningen. I morgon berättar vi om Krishnamurtis syn på Gud och andra auktoriteter. 

 

”Sluta tänka och börja se”

 

Människan kan aldrig förstå sig själv och världen via tanken. Ändå är förståelse möjlig - på annat plan, på annat sätt. Är Krishnamurtis sätt att se så främmande för vårt tänkande att vi har svårt att fatta det? Eller finns svårigheterna i att han är så enkel - och vi så benägna att krångla till det. 

– Jag är inte filosof, inte religiös ledare, inte politiker eller vetenskapsman. Ingenting av det jag säger bygger på någon av dagens teorier. Jag talar bara om det som jag själv upplevt.

Jag träffade Krishnamurti i Brockwood park - en skola som han själv startat i England. Han har varit här några månader, som alla andra år, i morgon far han vidare. 

Han är alltid på väg. Dagen före har han träffat den framträdande engelske fysikern professor David Bohm. I somras talade han i FN. Om några dagar skall han sammanstråla med Dalai Lama - den landsflyktige tibetanske religiöse ledaren - i Indien. Krishnamurti bor ingenstans och överallt. 

De som känner Krishnamurti talar om honom som "den som verkligen har förstått”. Detta högtidliga och beundrande epitet rör sig i mitt huvud när jag träffar honom i den gamla skolan.

Han är nära 90 år gammal och lika självklart vacker som på alla de bilder jag sett. Han är blixtrande vital och hans fullständiga koncentration kräver detsamma av mig. 

 

På allvar

– Jag är en religiös man, förklarar han. Jag är inte kristen, inte muslim, hindu eller buddist. Jag är religiös därför att jag tar livet på allvar. Inför varje fråga säger han: "Låt oss sätta oss in i det här". Så sänker han blicken och väntar några tysta minuter på att svaren skall komma till honom. 

 

Ni brukar tala mycket om att människan inte kan förstå världen med sina tankar. Hur ser ni då på den moderna hjärnforskningen? 

– Hjärnan är ett instrument för urskiljning, för minnen och kombinationer av minnen. Den skiljer känt från okänt, mäter upp långt från kort, stort från litet. Den lagrar allt det vi någonsin varit med om – allt vi hört och sett, tror eller har lärt oss tro. Och med hjälp av dessa funktioner kan vi åstadkomma fantastiska saker. Vi kan köra bil, bygga rymdraketer och hitta på nya matematiska teorier. Men till att förstå verkligheten och de stora sammanhangen är hjärnan obrukbar. 

 

Varför det? Att förstå, är det inte att kunna ta in och kombinera fakta? 

Nej! Hjärnans arbetsredskap är tanken. Och tanken kan bara återge det som redan finns i hjärnan – d.v.s. det som råkar vara inregistrerat där – ingenting annat. Med andra ord ser tanken alltid på världen i gårdagens ljus och den ser bara det som den för tillfället är programmerad att se. Ingenting av det som kommer från hjärnan kan få oss att se världen som den är. Tvärtom – allt det som kommer från hjärnan omöjliggör verklig kunskap om världen. 

 

Menar ni att alla som påstår sig förstå inte vet vad de talar om? 

Ja, så länge de använder sig av tanken för att förstå. Ett exempel: Vi har en allmänt erkänd föreställning som kallas tid – dåtid, nutid och framtid. Dåtiden består av minnen, erfarenheter och kunskaper. Alla dessa kvarlevor påverkar nutiden – vi ser dagens händelser i gårdagens ljus. Men dåtidens minnen år inte statiska – vi låter nuet påverka dem. Vi omtolkar, förskönar och förmörkar. Sedan, eller snarare på samma gång, använder vi oss av den här sammanblandningen av nu och då för att förutse framtiden. Vi planerar, fantiserar och skapar förutsättningar för det som skall komma. Vad av allt detta vill du kalla för verkligheten. 

 

"Att kunna se"

Men är det då överhuvudtaget möjligt för människan att förstå verkligheten - helheten? 

Javisst – om vi kan lära oss att se. Att utan att använda tanken - och därmed utan tankens begränsningar - se på oss själva och världen. Se utan att tolka, utan att konstruera, utan att försvara eller försöka förklara. Se konflikterna, våldet, ilskan, avundsjukan och rädslan utan att vika undan. 

 

Menar ni att vi skall leva i nuet - alltid se världen som ny?

Nej - kalla det ingenting. Tanken vill alltid begränsa allting, lägga det i en form så den kan inbilla sig att den har kontroll. Den tryggheten finns inte. Så länge man försöker hålla fast världen ser man den inte. Det är bara genom att låta den vara precis som den är som vi kan förstå. Att försöka se något som "evigt nytt" - det är inte att se - det är bara ännu en av tankens föreställningar. 

 

Men om det nu finns två sätt att få kunskap om världen och det ni kallar "att se" inte finns i hjärnan, var finns det då? 

Utanför hjärnan, bortom den, det är allt jag kan säga. Den enda förhärskande idén bland vetenskapsman i dag är att allt medvetande måste finnas i hjärnan, men så är det inte. Och trots att de inte får sina modeller att gå ihop med vad de finner i sin forskning fortsätter de leta efter förståelsen av människan i den grå massan i hennes huvud. Istället för att se och därmed finna något de aldrig någonsin kunnat tänka ut - har  de fastnat i sitt eget tankenät. 

 

Skolan förstör

Uppenbarligen är de flesta människor i västerlandet helt fångna i tankens tvångströja. Men hur är det med det nyfödda barnet - har det förmågan att "se"?

Ett barn har inga föreställningar – och därför inte heller några psykiska begränsningar. Men omgivningens ensidiga betonande av tankens förmåga styr snabbt in barnen på ett enda spår. Ända upp i skolåldern kan många barn i vissa lägen se. Men så fort de börjar i skolan går det förlorat - anpassningen till tanken blir total. Mycket energi läggs också ner på att bygga en föreställning kring barnet - man vill att det skall bli en person, ett jag. Jaget, den mest fundamentala föreställningen i vår tankevärld. Barnet blir John eller Barbara och med det följer en hel beskrivning av vad det innebär att vara just den här specifika personen. Men föreställningen om John och Barbara är inte byggd på det som är - den är gjord av minnen, förhoppningar, förmaningar och erfarenheter. Den är en produkt av det förgångna. Den är inte sann. 

 

Är alltså jag - Ann Lagerström - ett påhitt.

Javisst - du är en idé, en teori lika sann eller falsk som vilken annan idé som helst. Och det är denna idé som vi sedan ägnar en stor del av vårt liv till att försvara. Det är den vi skryter om, den vi förbannar och gråter över. Det är den som blir sårad, förbigången, som misslyckas och lyckas. Och det är [i] värnandet om den idén, om jaget, som vår rädsla finns – rädslan som är roten till alla våra konflikter. Så länge vi är rädda om jaget och behöver försvara det kan vi inte se. 

 

Menar ni att allting som gör oss rädda är skapat av tanken?

All rädsla kommer ur tanken och är i grunden rädslan för att förlora det jag som vi själva har skapat. Tanken värnar om sin egen skapelse - sin egen illusion skulle man kunna säga om man var hindu. För egentligen, om man ser efter, kan ingen skada det som innerst inne är du - det enda som kan skadas är bilden av dig. Och vad betyder det egentligen? 

 

Men hur är det med kroppen?

Det finns en fysisk drift att skydda kroppen. En drift att skydda det materiella i oss. Felet är att vi tror att psyket lyder under samma lagar som kroppen och därför måste försvaras - så är det inte. 

 

Tanken först

Vilket kommer först, känslan eller tanken?

Självklart tanken. Tanken är till stor del automatisk. När något i yttervärlden rör vid ett gammalt inspelat band i hjärnan snappar tanken upp det, drar sina egna begränsade slutsatser och sänder iväg känslosignaler. Samma gamla minnesspår används om och om igen utan att det egentligen har någonting med de verkliga händelserna att göra. 

 

Det låter som om de flest människor fungerar som en skivspelare som hakat upp sig. Går det att komma ur spåret? 

Ja, men bara genom att lämna tanken och börja se. 

 

Men är det möjligt. Tankar, fantasier och känslor verkar ligga lager på lager inom oss. En tanke kan tänka på en annan tanke. Det verkar aldrig ta slut.

Att se är att se bakom allt detta. Bakom tanken som tänker på tanken som tänker att den tänker. Vi måste gå rakt igenom och se vad som finns där. Det är inte något som jag bara hittat på - det är fullt möjligt. 

 

Vad händer om vi lyckas?

Då blir vi fria. Fria från alla föreställningar om vad världen bör vara, vem vi själva är, från alla tvång som vi nu lever under. Först då förstår vi vad det innebär att ha verklig kärlek, inte till en person eller ett ting, utan till allt. Då förstår vi vad verklig intelligens och kunskap är och vad ordet samhörighet egentligen betyder. 

Ann Lagerström 

 

”Jag vill alltid börja i det lilla. För gör man tvärtom och utgår ifrån de stora sammanhangen begränsar man sina möjligheter.”

 

Åter Till Krishnamurti Center

(klicka på logo)